Fy fasen vilken jobbig vecka det har varit. Jag som sett framemot kub och äntligen få se den lille en gång till fick ångra mig bittert.
Glad i hågen anlände vi till special mödravården och fick träffa en supertrevlig läkare. Han mätte bebis till 6 cm och nackspalten till 1.5mm, gick vidare och kollade in näsbenet, armar, ben och att flödet genom navelsträngen funkade som den ska.
Han var verkligen glad och nöjd med det han såg och både jag och mannen bubblade av lycka när den lille började sparka och vifta som en galning.
Sen kom chocken, läkaren knappade in alla uppgifter i datorn, la in min åder, vikt, längd och resultatet från blodprovet. När han gjort det da han bara -oj, det här ser inte bra ut!
Jag fick hjärtat i halsgropen och fick se siffrorna..,
* 1:20 trisomi 13
* 1:1589 trisomi 18
* 1:165 trisomi 21
Så vi fick frågan direkt om vi inte ville göra moderkaksprov. Vi hade pratat om det tidigare och svaret var -Självklart!
Sagt å gjort - 2timmar senare var det dax. Nålen på 20cm var ingen höjdare och ont gjorde det oxså.
Men tur att det gick fort.
Så helgen har varit en låååång väntan och idag kom äntligen svaret
- Allt är ok! Inga kromosomfel :)

Jag är sååå lycklig <3

Trevlig kväll
PS. Slänger in veckans viktkort.

Tjing, tjing!
Äntligen har vi passerat 11+6 och går därmed in i vecka 13! Det känns sjukt overkligt! Men fruktansvärt bra :)

Vi var till barnmorskan för inskrivning förra veckan och det var en stor besvikelse. Trodde att vi skulle få se knytet men icket. Nä, det var bara en lång utfrågning om allt från vart jag jobbade till sjukdomar i släkten. Sen vart de å lämna kissprov och blodprov till KUB testet som vi ska på till veckan.

Apropå KUB så känns de sjukt nervöst. Tankarna flyger iväg och man funderar om knytet lever? Är i rätt storlek? Har hög risk till kromosomfel? Ghaa, ska man aldrig få slappna av och njuta!

Det positiva är väl att jag inte gått upp något i vikt än. Hade iofs att ta av sen tidigare så nu hoppas jag att de fortsätter så där.

Trevlig fredag